Har haft fullt upp sedan jag kom hem från USA nu. Har spenderat den mesta tiden sedan jag kom till Sverige med att prata. Efter en flygresa på 20 timmar då jag inte har sagt mer än "Yes please" eller "Applejuice please" till flygvärdinnorna gick min mun i ett hela vägen hem från Landvetter med mamma.

USA var i alla fall underbart. Det går knappt inte beskriva känslan av att för första gången i sitt liv verkligen känna sig hemma någonstans. Att lämna USA var nästan ännu värre än att lämna Mia på flygplatsen när hon åkte dit. Denna gång kändes det inte som att jag lämnade en semster, utan det kändes som jag lämnade mitt hem. På bara drygt tre veckor lyckades jag skaffa mig ett liv och vänner (vissa tror jag kan vara för livet till och med) och det säger väl allt om hur lätt det är att leva i Los Angeles. Efter bara ett par dagar kände jag mig hemma i huset där Mia bor, jag älskar barnen hon tar hand om, jag har lärt känna hennes vänner och avgudade Los Angeles från första stund. Det kändes tungt att lämna något som kändes som mitt nya hem.

MEN, nu är det ju faktiskt så att vi redan har planer för framtiden. Tydligen har jag bara en skola att avsluta här i Sverige innan vi tillsammans flyttar tillbaka (om planerna blir som vi tänkt). Jag kan inte beskriva hur mycket jag ser fram emot att "fortsätta" mitt liv i LA.

Sverige och USA går inte ens jämföra med varandra. Det mesta handlar inte vädret, palmerna, stränderna, shoppingen eller kändisarna, utan det handlar om hur andra människor bemöter en. Det har inte gått en dag i USA utan att andra människor kommer fram på stan, stranden, bussen eller på ett uteställe och pratar. Medan man i Sverige är dum i huvudet om man råkar titta på någon på tunnelbanan. Jag älskar verkligen det amerikanska sättet att bemöta andra människor. Dessutom är alla så chilliga, stress existerar inte och LA är inte så utseendefixerat som man tror (inte som jag upplevde det i alla fall). Visst, ALLA tränar (eller lunkar lite på strandpromenaden så att det i alla fall ser ut som de tränar). Dock går de flesta klädda i slappa jeans och keps, vart de än ska.

Jag älskar verkligen LA, och jag är helt övertygad om att det kommer bli mitt framtida hem i alla fall för en tid. Nu ska jag bara fixa så att Mia skickar över alla bilder från min resa eftersom jag av någon anledning var så snäll att jag skänkte bort min kamera till henne innan min hemresa. I utbyte fick jag med mig hennes trasiga kamera hem. Hmm, bra deal?


Jag, Mia och hennes underbara vän Johanna på vår lilla privata vinfest innan Venice!