Bakade en (faktiskt ganska äcklig) kladdkaka med Linda nyss. Vi kände båda två att kladdkaka var något vi behövde idag. Jag gav henne dessutom en klubba i försenad födelsedagspresent som jag köpte i somras och hon slukade den på två röda. Den var inte liten heller.

Hursomhelst, så är ju inte bakning min starka sida och Linda skrattade i ungefär en timme när jag ställde in mjölet, en av kladdkakans huvudingredienser, för att jag inte trodde vi behövde det. Ännu mer skrattade hon när jag ställde in mjölet och det ramlade ut ur skåpet. Över mig!

Tack!

Den ser ju god ut i alla fall. Och alla vet ju att det är utsidan som räknas!