Traumatisk roadtrip till Mariannelund!

Kände att det kanske är dags att redovisa söndagens händelser under vår roadtrip till Mariannelund. Robin berättade att han skulle åka och hämta sin vän Tobbe på tågstationen i Mariannelund, självklart var inte Mia och jag sena på att hänga med. Så vi tog en liten impulsresa till vår forna hemstad, Mariannelund!

Allting gick bra de första tjugo minuterna. Vi satt i bilen, jag, min syster och min pojkvän som om vi var en enda lycklig liten familj. (Jag skulle nästa gissa på att vi såg ut som de i Telia-reklamen när de sitter och sjunger med i bilen). Men, den lilla famlijelyckan vände plötsligt när Mia kom på att vi skulle göra vår farmor glad genom att hälsa på henne. Hon tvingade därför ut Robin ur bilen för att gå upp och hälsa på min farmor, varpå Robin tvingade med sig Tobbe för att också följa med upp och hälsa på min farmor. Farmor blev riktigt glad över att se oss och efter en blick på Robin och kommentaren "Ja, han duger" så skyndade hon in på toaletten för att fixa frillan och ta på lite läppstift. När hon kom tillbaka bestämde hon sig för att presentera Robin (och den medtvingande och vettskrämdaTobbe) för en av hennes vänner som snällt satt i TV-rummet och tittade på hockey. Hon tog tag i Robins hand drog i honom samtidigt som hon sa "Kom här, så ska du får hälsa på min vän". Just i det ögonblicket kom Robin även på att han fortfarande har skorna på sig och forsöker få av sig dem samtidigt som min farmor nästan drar omkull honom. Det slutar med att Robin får av sig skorna samtidigt som han sparkar bakut och är nere på golvet och vänder, sedan flyger han in i TV-rummet med min farmor som har stått och trampat på samma ställe under hela tiden på grund att hon inte orkar tyngden från honom.

Till slut kom vi ut i bilen igen, hyfsat oskadda, och bestämmer oss för att åka och köpa glass. Robin predikar (denna gång utan kemiska formler) om att vi absolut inte får kladda med glassen i bilen. Mia och jag skrattar avvärjande åt honom, (tror han att vi är sådana småbarn) och ungefär tre sekunder senare ramlar min glass av pinnen. Resten av vägen hem får jag sitta kladdig av glass och gräs (ja, vi stannade bilen och jag försökte dra av det på marken) på händerna ända tills jag kommer hem och får tvätta av mig. Då var jag lagom glad!


För att jag är ju alltid oskyldig, väl?
2009-04-08 @ 17:25:56 Humor Permalink


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0